Täcklebo Broderiakademi delar varje år ut ett stipendium till en student som på ett intresseväckande sätt använder och utvecklar broderiet som konstform. Tio kronor av varje medlemsavgift i Broderiakademin avsätts till stipendiet och det kan delas ut till studenter på Konstfack, HV skola, (båda i Stockholm) HDK eller Steneby (båda knutna till Göteborgs universitet).

I år gick stipendiet till Annika Wahlström från Stenebyskolan. Hon har använt sig av broderi inför sitt kandidatarbete och utgått från sitt intresse för kartor, böcker och andra sorters förmedlare av information. Så här skriver hon i inledningen till examensarbetet:

”Ett bibliotek eller en karta eller dylikt är ett slags löfte, ett äventyr. Det finns där och väntar på att jag ska ge mig in i det och upptäcka något nytt och världsomvälvande. Om det sen inte uppfyller mina förväntningar är en annan sak. Känslan man har innan och känslan man får under tiden eller efter har mycket lite med varandra att göra. Det är känslan man har innan som intresserar mig. Förväntan, förhoppning, försök att förstå.”

HÄR finns uppsatsen, spännande läsning.

HÄR finns Annikas hemsida och HÄR är hennes blogg.

I helgen var jag i Berlin. Huvudsyftet med resan var att besöka en textilmässa, Textile Art Berlin. Det var en trevlig tillställning, inte så mycket textil konst som jag förväntat mig, men en lagom blandning av försäljare, mindre utställningar och workshops. Mässan ägde rum i en skola och stämningen påminde om Fårfesten i Kil, samma lugna, småskaliga och personliga atmosfär. Det fanns mycket att se och jag tillbringade en hel dag i lugn takt där. Jag deltog även i en workshop i tygtryck, men köpte ingen biljett till modevisningen på lördagskvällen.

Hos Elke Schröter stannade jag en lång stund och pratade växtfärgning. Jag köpte också ett par fina garnnystan av henne. Garnet är färgat med rödkål på alunbeta. Det milt mintgröna garnet är färgat enbart med rödkål, det lila med rödkål och blå bresilja. (Någon som har erfarenhet av blå bresilja? Jag har aldrig provat.) Elke Schröter har ingen hemsida ännu men den är på gång.

Det var strängt fotoförbud på mässan, men här är länkar till några av de utställare/försäljare som jag fastnade för.

Birgit Mendel trycker läckra mönster på halsdukar i ull och silke.
Heike Gerbig  gör maskinbroderade bilder, roliga små dockor och andra tredimensionella figurer och hon hade även växtfärgade tygbitar att sälja.
Gabriele Grohman  knypplar. HÄR kan man se en brudkrage och HÄR är en finurligt konstruerad dopklänning.
Även Uli Baysie knypplar. Med många färger och många olika sorters trådar gör hon smycken, halsdukar mm.

Detta är en årligen återkommande mässa och nästa år (2012) äger den rum 9 – 10 juni. Om man ändå har tänkt åka till Berlin, så kan man passa på att planera in en tur den helgen.

Nära S-bahnstationen Hackescher Markt i centrala Berlin ligger Hackesche Höfe, åtta sammanbundna innergårdar med affärer och restauranger. Ett omfattande renoveringsarbete  har gjort området, byggt kring förra sekelskiftet, till ett trivsamt kvarter både för turister och lokalbefolkning.

På gård nr 5 har klädskaparen Lisa D sin syateljé med butik. Hennes klädkollektioner innehåller personliga och tidlösa plagg, ofta med intressanta och annorlunda skärningar. Läs mer HÄR.

Lisa D finns även på gård nr 4, under namnet ”Bis es mir vom leibe fällt”. Det betyder någonting i stil med ”Tills det faller av min kropp”. Här står återigen tidlösheten i centrum, tillsammans med återbruk och ta till vara. I syateljén på gård 4 kan man få enklare ändrings- och lagningsarbeten utförda. Enstaka, unika plagg sys också upp av överblivna tyger från Lisa D:s ordinarie kollektioner. Men ateljén sysslar även med återbruk, re-make, pimpning, eller vilket uttryck man nu väljer. Man kan lämna in sina gamla utslitna älsklingskläder och av de bästa bitarna, t ex av ett par klänningar, kan man få ett nytt personligt plagg uppsytt. I den lilla butiken som hör till ateljén finns ett begränsat utbud av pimpade kläder. När jag var där för en vecka sedan fanns det bland annat begagnade vita skjortor med handtryckta motiv och stickade plagg dekorerade med mönster i nåltovning. HÄR finns en hemsida under uppbyggnad.

Bilderna, som jag har jag fått från Lisa D, visar en skjorta med tryck och två klänningar sydda av ett par byxor.

Fina bomullstyger för knappt 40 kr meter på 150 cm bredd. Finns på turkiska marknaden, tisdagar och fredagar i stadsdelen Neukölln, Berlin.

Ett riktigt fynd gjorde jag för ett tag sedan, flera små kartonger med sytråd i vackra färger. Jag minns inte riktigt när rullarna i trä ersattes med plast. Någon gång runt 1970? Hur som helst så måste de här fina trådrullarna vara minst 40 år gamla. Tråden håller lika bra som ny. Det var bara den svarta som hade blivit lite skör. De svarta rullarna fick bli dörrknoppar på skåp i mitt arbetsrum.

Senaste numret av tidskriften Hand/Eye är ett MÅSTE  för den som är det minsta intresserad av textil! Temat är World Textiles med drygt 20 artiklar om återskapande, bevarande och utveckling av textila kulturarv runt om i världen. Här är några exempel.

Apropå Kerstin Danielssons rya från utställningen Slow Craft, så finns en artikel om trasryor vävda av Berberkvinnor i Marocko. Se även HÄR.

I staden Staphorst i Nederländerna med runt 10.000 invånare, går fortfarande ungefär 600 kvinnor dagligen, av religiösa skäl, klädda i det vi skulle kalla folkdräkt. Det finns regler om hur dräkten ska se ut, men reglerna är inte striktare än att varje kvinna kan visa sin personliga smak genom små detaljer. Dräktskicket är i högsta grad levande.

Skorna är broderade med pärlor av konstnären Teri Greeves. Hon är uppvuxen i ett indianreservat och har vidareutvecklat traditionen med pärlbroderi på mockasiner. Tekniken lärde hos sig som barn av vänner och släktingar som kom till hennes mors handelsbod.

Jag säger bara: Skaffa tidningen och läs själva! Här beställer man, http://handeyemagazine.com/subscribe.

Idag har det stampats i Skrekarhyttan. Kunniga entusiaster från föreningen Örebrovävarna såg till att deras egenhändigt vävda ylletyger förvandlades till vadmal.

Vadmalsstampen i Skrekarhyttan, mellan Nora och Karlskoga, byggdes för ungefär 30 år sedan på initiativ av Kerstin Gustafsson, som då bodde strax intill. När hon flyttade  från trakten stod anläggningen och förföll under några år, men nu är den upprustad av Vikers Hembygdsförening. Från början drevs stampen av ett vattenhjul, men bäcken har fått en annan fåra pga ett kraftverksbygge och för att man överhuvudtaget ska kunna använda stampen har man försett den med elmotor.

Ylletyget som ska bli vadmal ligger i ett kar med vatten. Två räfflade stockar rör sig upp och ner och bearbetar tyget. Genom friktionen griper ullfibrerna tag i varandra och efter många timmars arbete av stockarna får man ett tätt, varmt, vattenavstötande och slitstarkt tyg. Man måste hela tiden ha koll på vad som händer, hälla på mer vatten och se till att tyget rör sig. Stampen i Skrekarhyttan har tre kar och varje kar kan ta ungefär 20 meter tyg.

Det är många faktorer som påverkar slutresultatet – vilken typ av ullfiber som använts till garnet, hur garnet är spunnet, hur tät väven är, vilken bindning man har valt till väven mm. Läs mer i Kerstin Gustafsssons bok ”Vadmal, tradition och förnyelse” utgiven 1992 på förlaget Miljöpedagogik.

Nästa tillfälle att se vadmalsstampning i Skrekarhyttan blir 3 – 4 september under Ljusstråk, en kulturhelg i Nora kommun.

Idag var det vernissage på höstens första utställning på Galleri KHVC i Wadköping, Örebro. Marita Axelsson visar textilier i shibori-teknik.

Shibori är en färgningsteknik, som till en del bygger på slumpen. Ordet shibori är japanska och betyder pressa, vika och klämma. Man färgar sitt tyg, men innan man stoppar ner det i färgbadet använder man någon typ av reservage, så att färgen inte når hela tyget.  Man kan till exempel vika tyget på olika sätt, snörpa ihop det med stygn eller pressa ihop det med hjälp av träklossar. Övergången mellan de färgade och de ofärgade ytorna blir mjuk och livfull.

På utställningen finns sidentyger, där Marita har bundit snören runt tyget innan färgningen. Hennes inspiration har varit Bergslagens sjöar och resultatet har en tydlig känsla av vatten. (Pressbild från KHVC:s hemsida.)

Marita väljer noga tyg efter vilket uttryck hon vill få fram. Kudden är i bomullspoplin och hon har använt träklossar som reservage.

Jag köpte en fin liten bricka, men den får jag inte ta hem förrän utställningen slutar, den 11 september.

HÄR är Maritas hemsida. Och HÄR kan man läsa om utställningen på KHVC:s hemsida och se fler bilder.

Igår var jag i Borås på Vävmässa, den 12:e sedan starten 1986. Den första missade jag, men övriga 11 har jag besökt. I år hade jag bara möjlighet att åka över dagen. Det blev 11 timmar i buss med trevligt sällskap och 4 timmar i Borås. 

Mässan pågår i tre dagar med föreläsningar, utflykter, klädvisningar, utställningar, presentationer av vävutbildningar och förstås en kommersiell del, där man kan köpa garner, böcker, vävredskap och annat som behövs när man väver.  Jag hann med att gå några varv bland de ca 90 montrarna i mässhallen och även titta på utställningarna i Textilmuseet, men i år blev det inga föreläsningar för min del. Jag är ganska dålig på att shoppa och köpte nästan bara det som fanns på min kom-ihåg-lista, några rullar lingarn 16/2. Garnet är till deltagarna i en workshop som jag  ska ha senare i höst på ett broderisymposium i Linköping.

På Textilmuseet pågick flera intressanta utställningar. Men eftersom jag hade ont om tid, så blev det alldeles för mycket att ta in. Jag kunde nästan ha nöjt mig med att granska och fundera över Pasi Välimaas lilla personliga utställning om tuskaft med bland annat hans farfars gamla slitna ryggsäck, en trasig jutesäck och några små provvävar, allt i en naturbrun färgskala.

Landets hemslöjdskonsulenter inom textilområdet fanns också på Textilmuseet. De presenterade sin nya plats på nätet, Textil Hemslöjd. Sidan är under uppbyggnad och inför Vävmässan har de startat med att lägga in information om vävning. Hos dem fick jag  också återse ett litet ryatäcke till barnvagn eller barnsäng, som jag gjorde på uppdrag av hemslöjdskonsulenten i Sörmland för snart 10 år sedan. Förgäves letar jag efter bilder på täcket i min dator.

Visst får man lite vävimpulser och lite nyheter inom området, men det roligaste med de här mässorna är nog att träffa gamla bekanta från utbildningar, anställningar, uppdrag och projekt och numera även några nya bekanta från bloggvärlden.

Igår var jag hos Madeleine, som syr kläder och odlar grönsaker, och tittade på hennes fina samling av gamla sybehör och annat textilt, det mesta arvegods efter hennes farmor. Madeleine och jag ska göra en liten utställning med titeln ”Farmors syskrin” i en monter på Lindesbergs bibliotek till Vinterspår.  Jag ska leta igenom mina skåp. Här finns nog också en del saker som kan passa in i utställningen.

Vinterspår är ett kulturevenemang i Lindesbergs kommun, som äger rum första helgen i februari, nästa år 4 – 5 februari.

Ett stort sortiment ”påsfärger”.

Vackra askar innehållande bland annat spolar med silketråd.

Kragar och andra spetsar, bortsprättade från kläder, förvarade i en sliten ask.

Visst är den charmig, den här nåldynan i form av en gris! Den har tillhört Madeleines farmor. Det har även den här förpackningen med knappnålar med varningstext.

VARNING
I handeln förekomma utländska knappnålar af järn, förvillande lika våra af mässing. Sådana nålar rosta och förstöra det föremål, vari de fästas. Köp därför aldrig knappnålar, som ej bära vårt nedanstående skyddsmärke.

Den här hunden som håller reda på  trådrullar, nålar och sax såg jag hos Blås&knåda i Stockholm.

Eleonor Boström heter keramikern. Från hennes hemsida, som finns  HÄR,  har jag lånat bilder på fler trevliga figurer. Damen med måttbandet är väl fin! Och hunden med nåldyna på ryggen!

Jag är med i en hemlig utmaning hos Slöjdakademin.

Man får en uppgift i veckan i tio veckor. Första instruktionen var att välja en grund, ett underlag att arbeta på. Jag valde en duk med broderad kant, ca 34 x 34 cm. Andra veckan var uppgiften att ge grunden en ”yta”, en form, struktur eller färg. Min duk blev grönturkos med hjälp av textilfärg. Ett tårtpapper och en bit spets fick fungera som reservage.

Igår kom tredje uppdraget. Nu ska vi välja en konstnär eller ett konstverk och lägga till något till vårt eget ”verk” inspirerat av formerna, färgerna, intrycket och/eller uttrycket. Jag tittar på bilder, plockar med material och tänker. Vad ska jag välja?

HÄR, på Slöjdakademins blogg, kan man se andra lösningar på uppgifterna. Roligt och spännande!

Har man ingen särk till luciatåget – ja, då kan man låna pappas vita skjorta. Ingen strut till stjärngossen? En papperspåse med påklistrad stjärna går lika bra!

Jag, min bror och grannpojkarna lussar i slutet av 1950-talet.

En snäll kollega har städat i sina förråd. Och drygt 1,5 kg knappar hamnade hos mig!

Här behövs varglappar! Häromdagen stod en bekant från byn öga mot öga med en varg. Det hände på vår lilla grusväg, bara några hundra meter bort.

Som på beställning ringde Anita Maria Karlsson från Järnboås idag och berättade att det blir en workshop där 2012-03-11, då man får veta mer om varglappar och göra sin egen. Läs mer HÄR.  Jag har gjort en notering i almanackan och hoppas verkligen att jag kan vara med. Järnboås ligger i Bergslagen ett par mil nordväst om Nora.

Örebro läns museum har en samling varglappar just från Järnboås. Bilderna från museet har jag fått av Anita Maria Karlsson.

Och vad är varglappar, kanske någon undrar. Det är stora tygstycken med beväpnade män och andra hemska figurer som skulle skrämma vargarna. Figurerna är ofta schablontryckta och sedan målade. Varglappar, eller jaktlappar, har använts i stora delar av landet vid drevjakt och de sattes också upp vid inhägnader för att skydda kreaturen. Varglappar finns i många museisamlingar, t ex  i Vänerborgs museum, titta HÄR.

Varglappar används än idag, läs mer HÄR.

Fredrik Lindqvists spännande bildvärld kan man bekanta sig med på årets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm. Där har jag inte varit ännu, men snart blir det nog en tur till huvudstaden igen. Två andra verk av honom såg jag häromdagen i en utställning på Örebro Konsthall,  Moment – åtta svenska grafiker, som pågår t o m 2012-03-04.

Jag gillar Fredrik Lindqvists konst! Jag gillar tekniken, materialet, storleken och motiven. Han använder sig av en sorts collageteknik med träsnittstryck. Motiven skär han ut i tryckblock med måttet 50 x 55 cm, som passar grafiktryckpressen. Trycken görs inte på traditionellt sätt på papper, utan han trycker på enfärgade eller mönstrade tyger. En del motiv klipper han ut och applicerar sedan med grovt garn och stora stygn.  Bilderna kan bestå av till exempel 25 tryckta tygbitar och får då storleken 250 x 275 cm. Tygerna sys ihop för hand kant i kant med stora stygn.

De gamla teknikerna handsömnad och träsnitt kolliderar med varandra på ett uppfriskande sätt. Ytterligare en krock inträffar mellan de traditionella, hantverksmässiga teknikerna och de nutida motiven. Bilder plockade ur seriemagasin, reklamblad, barnböcker, musiktidskrifter mm mixas till en spännande och fantasieggande värld, lika mångfacetterad, rörig och splittrad, som man ibland kan uppleva verkligheten.

Läs mer om Fredrik Lindqvistpå Vårsalongen HÄR .

HÄR finns information om Örebro Konsthall.

Bilden är en pressbild lånad från Liljevalchs hemsida. Bildtext: Schwein gehabt. Fredrik Lindqvist, Arkelstorp, f 1968. Träsnitt på tyg.

Inte många stygn har det blivit på sistone. De tre senaste veckorna har mest gått till renovering och uppfräschning hos Konsthantverkarna på Järntorgsgatan i Örebro, konsthantverkskooperativet där jag är medlem. Vi har klättrat, burit, putsat, fejat, spacklat, sågat och målat. Välbehövliga akustikplattor har kommit upp i taket i vårt vackra runda rum med 5 meter i takhöjd, där ljudet av röster tidigare ekade och gjorde det omöjligt att samtala. Den nya disken står i runda rummet och entrén är också flyttad dit. Vi har arbetat tillsammans intensivt under tidspress och nästan utan pengar, men satsat vår egen tid och kreativitet. Det har varit jobbiga men roliga veckor och nu känns det nästan lite tomt!

Peter Gustavsson spacklar taket 5 meter upp i luften.

I lördags var det invigning med massor av folk som bjöds på fika med macroner från grannen Reiduns Café.

Lite nytt konsthantverk har vi också. Alfapetsmycken från Elin Boklund (HÄR är hennes hemsida), smide från Örjan Holm (läs mer HÄR) samt hattar och hårsmycken från Lise Disley (Lises blogg finns HÄR).

Efter ett par dagars vila måste jag verkligen sätta fart nu med kuddarna till medlemsutställningen som har vernissage den 24 mars!

Idag har jag varit i Järnboås på workshop med tema varglappar. Läs om varglappar i ett tidigare inlägg HÄR.

Anita Maria Karlsson gav oss en introduktion med varglapparnas kulturhistoria, de hade till uppgift att skrämma varg. Under ledning av Kajsa Forsberg kopplade vi sedan varglapparna till kvinnlighet. Vi frågade oss vad skrämmande eller hotfull kvinnlighet kan innebära. Vi diskuterade, skissade, förenklade våra skisser, skar schabloner och tryckte sedan våra motiv med textilfärg.

Som inspiration hade vi bilder på gamla varglappar och, helt fantastiskt, en person i byn råkar äga två antika varglappar, som han lånade ut under dagen. De gamla varglapparna är målade – tryckta med svart (tjära), orange (enligt uppgift baserad på blyoxid) och ibland lite vitt. Vår färgskala begränsades också till svart, rött och lite vitt. Det är alltid intressant att jobba inom snäva ramar. Framförallt är det spännande att göra något tillsammans med andra på det här sättet.

Det blev en rolig dag med inspirerande möten och nya impulser!

Maria skissar…

… och trycker.

Leenas kaxiga höna ska kompletteras med målade detaljer.

Margareta trycker damer på kassar.

Annika och Kajsa diskuterar olika sätt att fortsätta arbetet.

Två böcker låg i brevlådan häromdagen. Än så länge har jag bara bläddrat lite i dem, men när jag är klar med Jan Guillous Brobyggarna står de här två på tur.

Lotta Kühlhorn skapar mönster till tyger, kaffeserviser, bokomslag mm. I boken Rapport! En bok om att göra mönster berättar hon om varifrån hon får impulserna och om sin arbetsprocess. Boken ser riktigt inspirerande ut! Även om man inte har tänkt göra rapporterade mönster, så kan man säkert hitta idéer till hur man kan gå vidare i sitt eget skapande. Här är en av författarens skisser till bokens omslag:

Romanen Mercurium av Ann Rosman bygger på en verklig historia. Författaren har utgått från ett broderi, som numera finns på Nordiska Museet. År 1810 halshöggs Metta Charlotta Fock Ridderbielke, dömd för mord på sin man och sina två barn. Några år innan avrättningen skrev hon en nådeansökan, utan varken papper eller penna. Tyg, nål och tråd hade hon emellertid tillgång till och hon broderade den långa texten med korsstygn. Det ska bli intressant att se hur Ann Rosman bygger en berättelse kring detta! Klicka HÄR och titta på broderiet.

Metta Charlotta Fock Ridderbielkes öde fick också igång broderilusten hos konstnären Nina Bondeson, en lust som tidigare effektivt dödats av en slöjdfröken. Detta berättar Nina om i skriften som kom i samband med Täcklebo Broderiakademis 15-årsjubileum 2008. Där finns också, bland mycket annat, en artikel om Metta Charlottas broderi. Det finns ett litet lager kvar av tidningen, som kostar 20 kr + frakt (enbart fraktkostnad för medlemmar i Broderiakademin). Den som är intresserad av att köpa skriften kan kontakta mig HÄR, så vidarebefordrar jag beställningen.